Alltid lika roligt att se det mänskliga beteendet i t-banan. De rädda tanterna som stirrar på en och håller sin väska tajt, de kärleksfulla paret som man önskar kunde ta sitt hånglande privat, den som aldrig släpper sin blick från boken/tidningen, de skrikande barnen ( thank god for music in My ears), den irriterande killen som försöker fånga ens blick. Här sitter vi helt tyst, för om man skrattar stör man, pratar man i mobilen stör man, tittar man på någon så stör man... What to do damn it...